Jag har utvecklats så mycket med Frans. Både inom ridningen och som person. Jag har gått från att tro att ridning var att åka runt på hästen utan att ha den minsta tanke om vad ”arbeta hästen rätt” var till att faktiskt förstå mig på det. Det var 2005 jag för första gången i mitt liv såg min drömponny, och jag visste direkt att det var den där fjordingen, just den där som heter Frans och hade nummer 32 inklippt på rumpan som skulle bli min en vacker dag. Då, den där sommaren 2005, var han lat, trött, seg, otränad, tjock och inte speciellt rolig att rida på något sätt, ändå ville jag aldrig hoppa ur sadeln. Det var kärlek vid första ögon kastet, redan när jag fick hälsa på Frans i hagen, en regnig sommar dag i min röda regnjacka, fastnade jag för honom. Det var så rätt och från den dagen, från den minuten ja till och med sekunden var jag fast. Han var allt jag tänkte på och allt jag pratade om. Jag fortsatte att åka till honom varje sommar, och jag var lika nervös varje gång. Tänk om jag inte skulle få Frans på ridlägret? Jag var beredd att åka hem, för jag klarade inte av att någon annan skulle ha honom. Men jag hade tur, ja det kanske var ödet? För trots att andra tjejer ville ha Frans så var det jag som fick honom, alla fyra somrar. Jag minns att jag viskade i hans öra, varje år, att det en dag skulle bli vi, bara han och jag och att jag inte skulle ge upp förän detta hände. Jag tjatade, önskade, hoppades och bad och tillsist hände det. Det gick så fort att jag knappt hann förstå. Frans skulle bli min egen häst under hela året, jag skulle få ta hem Frans mellan augusti till juni. Ingen var lyckligare än jag. Jag längtade och längtade, varje minut kändes som en evighet men sedan kom äntligen den 15 augusti 2008. Den dagen var fantastisk, allt gick som planerat och allt jag kunde göra var att le.

Men sedan blev det den 16 augusti, och allt som skulle vara så underbart blev ett rent helvete. Frans som alltid varit lugn, seg och snäll var ett monster. Jag kunde inte leda honom, jag kunde inte borsta honom, jag kunde inte sadla, tränsa eller sitta upp på honom. Han snurrade runt, drog, stack osv. Inget var som det skulle. Min mamma var beredd på att lämna tillbaka honom, men jag envisades med att ha kvar honom, trots att jag tyckte att han var hemsk för jag visste att min Frans fanns där inne. Efter två veckor lugnade han ner sig. Han blev den hästen jag fastnat för igen, och han fortsatte vara så.

Vi började utvecklas tillsammans. Vi började förstå varandra, och att åka häst övergick till att arbeta i form, från att ha kämpat oss över 50cm hinder flög vi över 110 cm hinder och där är vi idag. Frans kanske inte var den ultimata hästen för mig ridmässigt, han kanske inte ens är det nu? Jag skulle kunna komma så mycket längre på en mer utbildad och välriden häst för man får inget gratis, man måste rida varje sekund och ibland räcker inte ens det. Men jag skulle aldrig byta, inte mot något i hela världen. Frans är mitt allt, jag kan inte tänka mig att leva utan honom en enda sekund. Hur jävlig han än skulle vara när vi rider, så är han ändå min Frans. Jag litar på honom och han litar på mig. För mig är inte ridningen något jag måste vinna SM i, för jag vinner på så många andra sätt. Jag har så underbart roligt med min häst, vi vinner tillsammans genom att ta oss igenom svåra moment, vi vinner genom att ta en lång galopp över en äng, vi vinner genom att vi arbetar tillsammans och inte mot varandra. Jag har förståelse för att Frans inte alltid kan ha perfekta dagar, likväl som jag inte har det. Men vi kämpar, vi tar oss fram och vi visar världen på vårt sätt att det är vi som ska vara med varandra, och gulblåa rosetter, pokaler och liknande är inte viktigt så länge man har en drömponny vid sin sida.

Nu är jag och Frans inne på vårt fjärde år och jag har inte ångrat en enda sekund.